Ämne: Historia
Titel:Mellankrigstiden: Sveriges läge samt hyperinflationen i Tyskland


Hyperinflationen i Tyskland, 1921-1923.

Orsaker.
Versiallesföredraget 1919 gav Tyskland stora ekonomiska följder. Tyskland blev tvungna att överlämna stora markområden till flera länder. Med marken följde också stora naturtillgångar. De blev även tvingade att lämna ifrån sig en tredjedel av sina koltillgångar och ungefär två tredjedelar av sina järntillgångar. Utöver detta skulle Tyskland sända miljoner ton kol till bland annat Frankrike, Italien, Belgien och Luxemburg. Det land som var mest noggranna att få sin kol var Frankrike, eftersom Frankrikes kolgruvor hade fått stora skador under kriget.
	I Versiallesföredraget ingick även ett krigsskadestånd som var många gånger högre än vad Tyskland skulle kunna klara av.
	Nu när Tyskland fått lämna ifrån sig så mycket kol och järnmalm, blev de tvungna att importera för att klara av sina egna behov. Detta gjorde självklart inte saken bättre. Alla tillgängliga pengar borde egentligen användas till skadeståndet.
	Den dåliga ekonomiska situationen i Tyskland gjorde givetvis sen tyska marken mindre attraktiv. Eftersom efterfrågan blev lägre, så började markens värde sjunka. 

Åtgärder.
Under kriget hade Tyskland, för att finansiera alla kostnader, tagit lån istället för att höja skatterna. För att kunna betala lånen, skadeståndet, kolskulderna med mera började tyskarna trycka mer pengar. När penningmängden ökar men inte landets samlade varor och tjänster, sjunker valutans värde i ännu högre takt. Detta gjorde i sin tur att priserna på varor och tjänster steg. När priserna stiger behöver arbetare högre lön för att klara sin ekonomi. Även detta är en orsak till inflation.
	När inflationen trappades upp, dumpade utländska investerare marken på valutamarknaden. Det var de mer eller mindre tvungna att göra för att minimera förlusten. När marken såldes och det inte fanns några köpare, sjönk värdet ytterligare.
	Inflationen, som hade verkat skrämmande redan när det var en prisstegring på cirka 7% i månaden, nådde sin höjdpunkt mot slutet med drygt 200% i månaden. Mot slutet hade man inte hunnit ge ut nytryckta sedlar innan de var värdelösa, därför blev man tvungen att stämpla över tusenmarkssedlarna med texten en miljard mark. När farten på inflationen var så hög blev man tvungen att ge arbetare avlöning två gånger om dagen. 
	För att rädda landets framtida ekonomi var inflationen tvungen att stoppas. För att lyckas med detta började man med att uppfinna en ny enhet som skulle ersätta pappersmarken. Den nya enheten kom att kallas der Rentenmark, den fick ett värde av en biljon (1 000 000 000 000) pappersmark.
	Genom något av ett mirakel bromsades inflationen upp och rentenmarken fick ett större förtroende på valutamarknaden.

Sverige under mellankrigstiden.

Industrin.
Efter första världskriget utvecklades Sveriges industri mycket. Efter att i huvudsak tillverkat halvfabrikat blev det lönsammare att förädla varor.
	Innan 1920-talet var papper och pappersmassa de största exportvarorna. Andra svenska produkter, som tändstickor, Agafyrar, kullager, separatorer, telefoner och så vidare blev också stora exportvaror. Även järnindustrin kunde mäta sig med konkurrensen från utlandet.

Ådalskravallerna.
I början av 1920-talet drabbades Sverige av en lågkonjunktur. Många blev arbetslösa vilket ofta ledde till konflikter av olika slag. 1931 inträffade den största konflikten mellan fack och arbetsgivare i Sveriges historia. Det var efter att en strejk utbröt i två massafabriker i Ångermanland. I fabriker runtom började det sympatistrejkas. Alla strejkande hade ett stort protestmöte den 14 maj, Kristi himmelfärdsdag, efter mötet tågade de genom Ådalen. Arbetsgivarna hade sett till att soldater skulle kontrollera tåget en aning. När inte tåget stannade på soldaternas första kommando, kom befälhavaren springande fram och ropade: "Halt i lagens namn! Stanna annars skjutes här skarpt!" Efter det sköt han ett varningsskott. Några demonstranter hoppade i diket. Sekunderna senare visade det sig ha varit ett bra val. Soldaterna öppnade eld mot folktåget. Fem dog, varav fyra var demonstranter och den femte var en liten flicka, ytterligare fem sårades svårt. Fyra av offren begravdes på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors. Erik Blomberg författade gravskriften: "Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig!"
	Dagen efter kravallerna löd Svenska Dagbladets huvudrubrik som följer: "Blodigt upplopp i Ådalen. Militären tvingas giva eld. Fem personer blevo dödade."

Depressionen.
1929 drabbades världen av en depression. Experter var och är än idag oense om vad det var depressionen berodde på, men att den utlöstes 24 oktober på New York-börsen, den så kallade svarta torsdagen. Det var en ganska banal spekulationsvåg som utlöste börskraschen. Aktier och värde papper började sjunka kraftigt. Folk som hade förlorat stora belopp tog självmord genom att hoppa ut genom fönstret i en skyskrapa eller kasta sig framför bilar.
	Depressionen spred sig över världen och under 1931 nådde den Sverige. I september 1932 var 106 000 svenskar arbetslösa, vilket innebar nästan en tredjedel av alla industriarbetare. Staten delade ut understöd till de arbetslösa, men det räckte inte långt. En industriarbetare fick ungefär bara 15% av sin ursprungliga lön.

Socialdemokraterna till makten.
Att de arbetslösa skulle ha understöd bestämdes av De frisinnade, ett av de två liberala partierna, som hade bildat regering under de här åren. Arbetslöshetspolitiken kritiserades kraftigt av socialdemokraterna. Det var i första hand socialdemokraten Ernst Wigforss som menade att krisen istället borde lösas genom stora beredskapsarbeten, som skulle ge folk en högre lön. Vilket i sin tur skulle leda till att folkets köpkraft skulle öka, efterfrågan ökar, industrierna måste producera mer och anställer.
	I september 1932 kom socialdemokraterna till makten, Ernst Wigforss blev finansminister och Per Albin Hansson blev statsminister. Nu ville Wigforss ha igenom sitt förslag men socialdemokraterna hade inte majoritet och behövde få något annat parti att rösta på förslaget. Per Albin Hansson tog i hemlighet kontakt med några av bondeförbundets riksdagsmän. Bondeförbundet ville att tullarna på import av jordbruksvaror skulle behållas, eftersom många utländska varor var mycket billiga. Hansson sade att han skulle se till att de svenska produkterna skulle få en högre efterfrågan. Med hjälp av bondeförbundet och några liberaler gick förslaget igenom. Den här handlingen kom att kallas kohandeln. Högern och den större delen av liberalerna kände sig lurade. Men det visade till slut att socialdemokraternas politik var den bästa. Den bidrog till att krisen så småningom övervanns. Detta var också inledningen på ett samarbete mellan socialdemokraterna och bondeförbundet (nuvarande centern, som faktiskt funderar på att bilda en koalitionsregering med socialdemokraterna - igen) och slutet av en längre period med regeringar utan absolut majoritet.

Folkhemmet.
Per Albin Hansson tyckte inte att det räckte med att folk fick jobb. Han tyckte att Sverige skulle bli ett folkhem, som bygger på trygghet för den enskilde. Alla skulle ha tillgång till kläder, mat, husrum och sjukvård. Nu hade idén om det svenska välfärdssystemet kläckts.
	Folkpensionerna höjdes, ett väldigt bostadsbyggande sattes igång, lagstadgad semester infördes. Förändringarna finansierades bland annat genom kraftigt höjd beskattning på inkomster, arv och förmögenhet.
	Läget i Sverige stabiliserades betydligt.